Örat Utd. – Kontra STHLM 1-0

Matchrapporten är denna vecka skriven av nytillskottet och debutförfattaren Pony.

Dimmiga dagar nu, kanske framförallt morgnarna och aftnarna. Över Farsta IP ligger dock det elektriska ljuset som ett stort fantastiskt irrbloss och gnistrar, knastrar och pulserar. Fukten fungerar nästan som en katalysator; elljuset verkar nästan intensifieras när den kallnande markens kondens kolliderar med ljusvågorna. Ett möte.

Vi tar oss närmare; nere längs planens långsida står elva eldsjälar och väntar. De väntar på att få dra in den råkalla luften i lungorna, ta några stapplande första steg, låta stämbanden vibrera när ett rop till en lagkamrat hittar sin väg upp ur lungornas djup. Ropet är förvirrat, knappt mer än en flämtning. Har matchen börjat? Ja, Örat Utd. har inlett matchen likt ett yrväder, denna septemberafton. Som en liten självständig organism springer bollen fram där nere på gruset; den rör sig mellan spelarna i lila och verkar ha hittat sin rytm. Plötsligt får ändå en kontraitisk fot, efter en ansträngning, ut yttersta stortåspetsen i bollens färdväg och resultatet blir Örats första hörna. Nu börjar de rödvita titta oroligt på varandra och en kollektivistisk tanke tänds så sakta i deras hjärnor; det här har vi upplevt förut, överrumplingstaktiken, ja, ja, den känner vi till. Men Kontra STHLM är lik förbannat svårväckt ur sin domaren-blåser-i-sin-pipa-men-jag-fattar-ändå-inte-att-matchen-är-igång-dröm. Spelarna tittar ut mot sidlinjen men ser på den plats där den store ledaren vanligtvis står, en tom plats. Ikväll måste de klara sig utan hans entusiasmerande tillrop, hans analytiska blick och förtroendeingivande pondus.

Dock börjar den gamla björnen fatta galoppen och Lagmaskinen Kontra knarrar igång med ett gnisslande, väsande, stånkande ljud. För det här ska visa sig bli två halvlekar då Kontra visar att de hittat tillbaka till den väg, som de i våras beträdde med solsken i blick och fotbollsskorna stadigt i gruset. Det handlar om Kollektivet Kontra.

Ropen ljuder nu med självsäker klang mellan Kontraspelarna; byt kant! Akta rygg! Följ med! Passa hem! Och ja, den lilla illern till boll vill även ligga vid rödvita fötter, låta sig ledas upp längs ena kanten, passas in i mitten och skjutas i riktning, om inte mot målet så i alla fall ganska nära. De elvas tjugotvå ögon lyser nu med en nytänd gnista, de minns hur fotboll kan spelas och hur fotboll bör spelas. Det handlar om att ha roligt i grupp.

Och det är något som Örat plötsligt får uppleva i något mer intensifierad grad ty på en fast situation uppstår ett läge då en av de lila befinner sig fri framför Kontras burväktare. Han tar några steg framåt med bollen vid fötterna samtidigt som burväktaren tornar upp sig med fullt utvecklad kropp framför honom. Han tittar upp. Lätt touch. Illern slinker under vaktens högra ben. Och fakta är: 1-0 till Örat.

Nu utbyts återigen oroliga blickar i Kontralägret. Ska genomklappningen komma nu? Ska den glädje som alldeles nyss lyste som tomtebloss i de rödvita ögonen bytas ut mot ilska, frustration och uppgivenhet? Svaret blir nej. Kontra bjuder istället upp till dans. I situation efter situation går Kontraspelarna in med kropp och själ och visar en vilja men till lika stor del ett fotbollstekniskt kunnande. Ett kunnande som tar sig uttryck i väggspel, spel på ett tillslag och återvinnande av förlorade bollar. Burväktaren blir till en Reuterswärdsk omöjlig figur då han stoppar bollen, som inte är en iller utan en störtdykande svala, med en enhandsräddning i sista sekunden. Det skjuts plötsligt, flera gånger om, och det är mycket nära att bollen stöts in vid Örat-målvaktens bortre stolpe. Första halvlekens timglassand rinner slutligen ut och den gules signal ljuder över grusmattan.

Nu kan matcher delas in i halvlekar, femminutersperioder, enstaka anfall och till och med i en kort tvåsekunderssekvens. Men den här texten vill fokusera på helhetsbilden, på matchen som en enda händelse. Och symptomatiskt för den var glädjen, som aldrig lämnade Kontraspelarnas sinnen, kämpaandan och stoltheten. Visst kan vi prata om lägen i andra halvlek då Kontra kanske skulle ha petat in kvitteringen och visst, det var på örat att vi lyckades. Men i slutändan kunde vi alla, lila-, gul- eller rödvitklädda, gå hem och lyckligt smutta lite ur höganäskruset.