Smutsiga barn sparkar en paff boll på trottoaren mellan de färgglada rucklen i södra Buenos Aires. I bakgrunden, ur smogen, reser sig en kantig koloss i blått och gult. Det är La Bombonera, ”Chokladasken”, hemmaarena för ett av Latinamerikas bästa klubblag, Boca Juniors. La Boca, ”munnen”, är en av stadens äldsta och mest mytomspunna stadsdelar. Det var La Bocas hamn som med ett välkomnande leende tog emot alla hoppfulla invandrare under Argentinas glanstid för över hundra år sedan. Och det var här och då som tangon föddes. Då var Argentina ett av världens rikaste länder och nationens juvel, Buenos Aires, var en riktig metropol. Mycket har hänt sedan dess. Internationellt maktspel, vanstyre och statskupper och urholkat ekonomin och självförtroendet på de flesta områden. Buenos Aires är fortfarande en skönhet, men bedagad, med gula tänder, dålig andedräkt och skrällhosta. Men stadens invånare håller fortfarande stilen. Det slitage som syns på byggnader och gator finns inte på dem. Påfallande många är på gränsen till provocerande hippa och kosmetiskt och kirurgiskt putsade eller renoverade.
Närmare stadion står kö-staket i prydliga rader och husen är i bättre skick. Känslan är densamma som utanför Anfield, Nou Camp eller någon annan stor arena. Eller som när man besöker en katolsk katedral när det inte är mässa. Stilla och högtidligt. Här har storheter som Tevez, Riquelme och Batistuta spelat för de gula och blå. Och förstås den störste av dem alla – Maradona. Kanske den bäste spelaren genom tiderna och idag argentinsk förbundskapten. Och trots kokain, tårtfrosserier, luftgevär och sin vänskap med Castro, eller kanske tack vare dem, är han obeskrivligt populär.
Argentina är inget land för den tvehågsne. Man polemiserar och diskuterar gärna, och inte minst om fotboll. Bara i Buenos Aires finns ett otal derbyn, det ena mer infekterat än det andra. Och det största av dem alla är det mellan Boca och River Plate. De båda lagen kom från början från La Boca men det stod tidigt klart att stadsdelen inte var tillräckligt stor för dem båda. Dessutom hade de samma färger, rött och vitt. Så för att lösa konflikten spelades två matcher. Den första avgjorde vem som skulle få vara kvar i stadsdelen. Boca vann och stannade. River Plate flyttade till den norra delen av staden, där klubben idag också har sin största rekryteringsbas för nya fans. Den andra matchen handlade om vem som skulle få behålla de rödvita tröjorna. Den vann River. Diskussionen om vilka som skulle bli de nya färgerna blev lång. För lång. Till slut beslutades att den skulle avgöras genom att klubben skulle ta färgerna från flaggan på det första skepp som angjorde kajen i Buenos Aires nästföljande dag. Och det skepp som först landade var svenskt.
Väl inne på arenan är det som slår en hur anspråkslös den här. Sittplatserna är små, ståplatserna är många och målad betong och kakel är den rådande estetiken. Plexiglas skiljer publiken från planen. En intressant detalj är reklamskyltarna. Och det är inte skyltarna för det argentinska ölet Quilmes som syns mest utan de från den betydligt mer kända bruna drycken från staterna. Men de är inte röda och vita utan svarta och vita. Så starka är känslorna mot ärkerivalen River Plate att man gått med på att sänka anspråken på sponsorintäkter för att få andra färger än de som pryder världens mest kända varumärke. (Inbitna kontraiter frågar sig nu hur detta reportage kunde handla om Boca Juniors, och inte om deras uppenbarligen mer sympatiska färgfränder i River Plate. Svaret på den frågan är den stadsdel där River Plate huserar inte rymmer något övrigt särskilt spännande utbud och att reportern ägnade den mesta av sin tid i Buenos Aires åt att underhålla sin dotter i olika parker, inte åt fotbolliana. Nästa gång.)
Hur framtiden kommer att se ut för Buenos Aires och Argentina är fullständigt omöjligt att sia om. Latinamerika är lika kaotiskt som dynamiskt. Men känslan av att det var bättre förr är stark i Buenos Aires,och los Porteños, som stadens invånare kallas, är luttrade människor med låga förväntningar. Den finansiella katastrofen som drabbade landet 2001 har följts av en snabb återhämtning och om den nuvarande globala krisen syns inte mycket. Kanske var fallet till botten inte tillräckligt långt för att kännas ordentligt. Men här finns en föreställning om att varje decennium rymmer en katastrof, och med den logiken är det snart dags. Oavsett hur det går kommer los porteños, att i snygga skor fortsätta sitt självklara kryssande mellan högarna av hundskit på de spruckna trottoarerna. Och fotbollen kommer att fortsätta vara statsreligion.
imponerande reserepotage i kontras anda. KÖP, När o Fjärran, KÖP!
Gåshud, jag får gåshud!
Fan va fint!
nu ser vi fram emot ett liknande reportage från kambodja.