Det inkom ytterligare en matchrapport, och eftersom Kontra genomsyras av öppenhet och demokratiskt tänkande överlag publiceras självfallet även denna rapport.

Kontra hade en uppåtgående trend och optimismen flödade innan matchen i det röd/vita laget. Men när domaren satte pipan i munnen knöt sig spelet för Kontra. Ett högt pressande Bengt, i dagen klätt i svart, fick Kontra att slå långt och spela stressat. Inga jättechanser skapade dock åt något håll och tempot slogs sönder av en mängd frisparkar och långa perioder av speluppehåll (då boll skulle hämta och hörnor skulle slås). Efter dryga 10 min kunde dock Bengt ändå koppla ett visst grepp och styrde spelet, Kontra fick försöka kontra men sista passningen gick sällan fram och 0-0 i halvtid kändes givet.

Kontra började 2a halvlek lite bättre och försökte hitta tillbaka till sitt spel, laget visat upp i tidigare matcher. Men det blev kortvarigt och snart tog Bengt över matchen igen. Det mest påtaglig i Kontras spel var att glädjen var bort och frustrationen hade slagit rot i de röd/vita själarna och glädjen måste finnas där om Kontra ska spela bra. Ingen glädje – ingen vinst. Därför kom inte heller Bengts ledningsmål som någon överraskning även om målet i sig var en slarvig situation. Kontra missade att rensa bollen ur
eget straffområde både en, två och tre gånger och helt plötsligt dimper bollen ner framför två helt fria Bengt spelare som bara behöver slå in bollen i mål. Tyvärr kunde inte Kontra samla ihop sig och ta tag i spelet efter baklänges målet. Kontra var dock inte utan chanser till en kvittering,ett par riktigt bra chanser vaskades fram och hade glädjen till spelet och laget funnits där hade kanske både en och två bollar kunnat slinka in. Men idag fanns inte glädjen, kontra kunde inte hitta sitt “happy place” och då vinner man inte en sån här match.

Kontra får leta efter lyckan till nästa match.

//Fd. Coach Scherman

…att spöa Bengt?

Kontra STHLM – Bengt 0-1

Det var ett taggat kontra i fin form, inte en förlust sedan 24 augusti, som ställde upp på Vårbergs nykrattade grus denna afton (Reds. Anm; den nyss nämnda förlusten skyller vi förövrigt på tunga ben och huvuden efter en helg med öl och fotboll i Värmlandsskogarna, så den räknas knappt). Hursomhelst. Vem som helst kan se att grabbarna är på tå och i och med tillträdet av Joel som mental coach känns det som att vi kan flytta berg. Alla rödvita fans vet att drabbningarna med Bengt allt som oftast är ångestfyllda prestigemöten, där Kontra dessvärre vankat hem med svansen mellan benen för det mesta. 1 pinne har det blivit på 4 möten. Idag skulle trenden vändas.

Så vad händer? Jo, Bengt har läst på sina motståndare och pressar högt som vanligt. Hur reagerar Kontra på detta? Jo, Kontra blir stressade som vanligt och tjongar en hel del. När vi får bollen under kontroll på mittfältet finns endast 3 ryggar som kutar för kung och fosterland, i djupled bort från bollhållare, som spelbara alternativ. Kontras anfall blir därigenom väldigt korta och Bengt har bollinnehavet och fortsätter att trycka på. Dock blir deras enda belöning under första halvlek ca 27 hörnor och några frisparkar (tror jag).

Vi snackar igenom situationen ordentligt i halvlek och lovar varandra att ändra på ett och annat resten av matchen. Det funkar en liten stund. Sen gör Bengtjävlarna 0-1. Fullständigt rättvist, men lik förbannat ett jävla skitmål.
Rödvitt kör på, försöker att uppbåda lite passningsspel och positiv energi, men det vill sig inte riktigt denna dag. Domaren blåser av och än en gång får de Rödvita fansen med dyster min ta den långa tunnelbaneresan hem. Jag hoppas verkligen att vi får revanch nästa säsong.

Vid pressläggning hade inga rapporter om sammandrabbningar mellan kategori C supportrar inkommit.

JOHANNESDAL.

Miljöbovarna 0 – 2 Kontra STHLM

0-1 Face (Taylor)
0-2 Taylor (Andersson)
Vi var många som grät igår. Glädjetårar. Och våra tårar rann utmed golven, ner för trapporna, ut på gatan, och bildade en ström av salt eufori som dränkte allt i sin väg. Grusets giganter, Kontra Sthlm, hade segrat. En biblisk seger i klass med Davids över Goliat, eller för all del med landslagets över världsklassnationen Ungern i lördags.

Vi hade under 40 minuter upplevt allt. Ett helt liv kan inte innehålla så mycket som det skeende som utspelades inför våra ögon under septemberkvällens stålblå himmel. Ett nickmål av planens titan Face, som likt en mobilinstallation av Giacommetti liksom aldrig tycktes landa vare sig på marken eller i våra medvetanden. Det missillika inlägget från den asketiske britten Taylor fann sitt öde i nätmaskorna via Face tänkarpanna. Men inte ens konst kan vara så vackert.

Kontras filosof, Joel, hade innan matchen i pressen gått ut med Kontras nya inställning. Varje spelare skulle hitta sitt Happy place, En fotbollshändelse nära hjärtat att klamra sig fast vid och ta spjärn emot när storverk ska uträttas. Vi var många som tvivlade. Vi var många som inte vågade lita till profetens ord. Vi var många som hade fel.

En boll letar sig fram längs marken, en självuppoffrande löpning som öppnar en yta mellan backlinje och mittfällt, en vinkling snett bakåt… Och ett skott. Kontra radade upp chanser genom att flytta hela laget, kommunicera och offra sig. Endast vid ett fåtal tillfällen kunde de skräckinjagande Miljöbovarna hota, ofta på kontring. Men vilddjuret i målet, mannen som människorna känner som Jonas Ståhl, men som i rymden därifrån han kommer säkert heter något ännu mer poetiskt, sög in bollarna likt en planens bläckfisk.

En brytning. Andetag. Ljudet av nylon i rörelse. En blick. Ett rop. Rassel igen. Vinthunden och geniet Andersson har efter en löpning värdig Usain Bolt skickat ett kärleksfullt inlägg till Taylor. Vi fryser bilden. Likt en skulptur av Boticelli med sträckt vrist, besvarar Taylor kärleken genom att med full kraft skicka bollen rakt upp i nättaket.Vi har återigen bevittnat fotbollskonst.

Efter bragderna tappar sedan Kontra lite fart. Blir nervösa. Och vi slutar återigen att tro och börjar att hoppas. I halvtid är vi nervknippen som i vanmakt följer spelarnas miner när de kliver av planen. Vad tänker de? Vad säger de? Var ligger deras Happy place? Vi har sett Kontra tappa ledningar förut. Vi har sett tro förvandlas till hopp, hopp till tvivel och tvivel till besvikelse. Och nu vill jag varna känsliga läsare. För jävlar i helvete, det får inte hända igen.

Andra halvlek blir en uppvisning i konsten att behålla en ledning. Utan att briljera rullar spelarna bollen mellan sig som vore den ett litet bräckligt gethuvud på Jesu tid. Några genombrott från Miljöbovarna, några tveksamma ingrepp från backlinjen som försvagats märkbart sedan planens gigant Face tvingats av med ett trasigt lår. Men inget verkligt hot. Kontra spelar lugnt och med det självförtroende som bara ett träningsläger kan ge. Men stillsam poesi är också poesi. Den lille trollkonstnären från Balkan, Lundkovic, söker hela tiden genombrott och snurrar vid ett tillfälle runt motståndarna som Moskvabalettens Barysjnikov, men anfallet stannar av när ingen möter passningen inåt. Kanske var resten av laget likt oss förlamade av beundran.

När domaren blåser sköljer en våg av lättnad och vällust över oss. Vi har alla bevittnat något stort och vi förstår. Det är så här fotboll ska spelas. Och nu vill jag varna er igen. Satan i gatan, vad skönt. Gråten kan ta vid. Jag gråter igen. Men jag har hittat mitt Happy place.

– Johan Esk

(Som naturligtvis inte skrivit krönikan på riktigt.)