Gästkrönika av DN:s Johan Esk

JOHANNESDAL.

Miljöbovarna 0 – 2 Kontra STHLM

0-1 Face (Taylor)
0-2 Taylor (Andersson)

Vi var många som grät igår. Glädjetårar. Och våra tårar rann utmed golven, ner för trapporna, ut på gatan, och bildade en ström av salt eufori som dränkte allt i sin väg. Grusets giganter, Kontra Sthlm, hade segrat. En biblisk seger i klass med Davids över Goliat, eller för all del med landslagets över världsklassnationen Ungern i lördags.


Trötta kämpar som segrat. Gladiatorer som triumferat. Kontra Sthlm.

Vi hade under 40 minuter upplevt allt. Ett helt liv kan inte innehålla så mycket som det skeende som utspelades inför våra ögon under septemberkvällens stålblå himmel. Ett nickmål av planens titan Face, som likt en mobilinstallation av Giacommetti liksom aldrig tycktes landa vare sig på marken eller i våra medvetanden. Det missillika inlägget från den asketiske britten Taylor fann sitt öde i nätmaskorna via Face tänkarpanna. Men inte ens konst kan vara så vackert.

Kontras filosof, Joel, hade innan matchen i pressen gått ut med Kontras nya inställning. Varje spelare skulle hitta sitt Happy place, En fotbollshändelse nära hjärtat att klamra sig fast vid och ta spjärn emot när storverk ska uträttas. Vi var många som tvivlade. Vi var många som inte vågade lita till profetens ord. Vi var många som hade fel.

En boll letar sig fram längs marken, en självuppoffrande löpning som öppnar en yta mellan backlinje och mittfällt, en vinkling snett bakåt… Och ett skott. Kontra radade upp chanser genom att flytta hela laget, kommunicera och offra sig. Endast vid ett fåtal tillfällen kunde de skräckinjagande Miljöbovarna hota, ofta på kontring. Men vilddjuret i målet, mannen som människorna känner som Jonas Ståhl, men som i rymden därifrån han kommer säkert heter något ännu mer poetiskt, sög in bollarna likt en planens bläckfisk.

En brytning. Andetag. Ljudet av nylon i rörelse. En blick. Ett rop. Rassel igen. Vinthunden och geniet Andersson har efter en löpning värdig Usain Bolt skickat ett kärleksfullt inlägg till Taylor. Vi fryser bilden. Likt en skulptur av Boticelli med sträckt vrist, besvarar Taylor kärleken genom att med full kraft skicka bollen rakt upp i nättaket.Vi har återigen bevittnat fotbollskonst.

Efter bragderna tappar sedan Kontra lite fart. Blir nervösa. Och vi slutar återigen att tro och börjar att hoppas. I halvtid är vi nervknippen som i vanmakt följer spelarnas miner när de kliver av planen. Vad tänker de? Vad säger de? Var ligger deras Happy place? Vi har sett Kontra tappa ledningar förut. Vi har sett tro förvandlas till hopp, hopp till tvivel och tvivel till besvikelse. Och nu vill jag varna känsliga läsare. För jävlar i helvete, det får inte hända igen.

Andra halvlek blir en uppvisning i konsten att behålla en ledning. Utan att briljera rullar spelarna bollen mellan sig som vore den ett litet bräckligt gethuvud på Jesu tid. Några genombrott från Miljöbovarna, några tveksamma ingrepp från backlinjen som försvagats märkbart sedan planens gigant Face tvingats av med ett trasigt lår. Men inget verkligt hot. Kontra spelar lugnt och med det självförtroende som bara ett träningsläger kan ge. Men stillsam poesi är också poesi. Den lille trollkonstnären från Balkan, Lundkovic, söker hela tiden genombrott och snurrar vid ett tillfälle runt motståndarna som Moskvabalettens Barysjnikov, men anfallet stannar av när ingen möter passningen inåt. Kanske var resten av laget likt oss förlamade av beundran.

När domaren blåser sköljer en våg av lättnad och vällust över oss. Vi har alla bevittnat något stort och vi förstår. Det är så här fotboll ska spelas. Och nu vill jag varna er igen. Satan i gatan, vad skönt. Gråten kan ta vid. Jag gråter igen. Men jag har hittat mitt Happy place.

– Johan Esk

(Som naturligtvis inte skrivit krönikan på riktigt.)

7 reaktioner på ”Gästkrönika av DN:s Johan Esk”

  1. Fan vad min ”blue steel” syns dåligt på bilden. Det är det här jävla skägget. Måste öva inför nästa match.

    Vem blir förresten nästa gäst-krönikör? Ekdal? Wegerup? Hysén? Guillou? Kafka?

  2. Missade helt din fina min, Anders. Var helt fokuserad på Dribbels Cro-Magnon-imitation. Och Lundqvists bleka anlete som skvallrar om hur han skulle må bara några sekunder efter att bilden togs.

    Bra skrivet. Kan man vinna Nobelpriset för matchrapporter?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *