Kontra STHLM – BK Shoreline 5 – 0

Det var som när ystra kalvar släpps ut på vårens första grönbete. De klassiskt rödvita ställen, som dagen till ära hade plockats fram ur malpåsen, lyste bjärt i vårsolen. Med spritt i benen skuttade kontraiterna ut på det torra gruset och började lattja med den nyinköpta matchbollen.

Motståndet, BK Shoreline, mönstrade ett helt regemente svartvitklädda fotbollsentusiaster. Och visst skådade Kontras veteraner två bekanta fejor i mängden. Det var ju gamla motståndare från FC Z!

Nostalgi i all ära men huvudfokus för Kontra STHLM var idag innovation då det alldeles färska spelsystemet skulle prövas i praktiken. Med en ny coach och kapten vid rodret skulle Kontra ge sig ut på okänt vatten.

Första halvlek
Matchen blåstes igång och Kontra visade direkt var skåpet ska stå. Det nya systemet ska tillåta ett mer samlat lag som ännu mer kan hjälpa varandra genom att gränserna mellan försvar och anfall blir allt suddigare. Tacksamt idag var att Kontra mötte ett motstånd som gärna överlät bollinnehavet till de rödvita så att de fick möjlighet att bli lite bekväma med spelidén. Och det lönade sig. Ettan, tvåan, trean och fyran kom alla i första halvlek. Snacket var bra och rörligheten likaså.

Andra halvlek
I andra halvlek släpptes Shoreline in lite mer i matchen och lyckades få till några farliga kontringar i och med att Kontra tittade lite för mycket framåt och inte täckte upp tillräckligt bakåt. Det hela berodde lite på att den gamla bekanta tröttheten började infinna sig och att en lätt hybris ingöt sig i de rödvitas hjärtan. Men så kom 5-0, vilket en gång för alla avgjorde matchen.

Med facit i hand kan det konstateras att spelsystemet ser lovande ut så länge vi orkar hjälpa varandra och hålla igång snack, ben och boll.

Det har sagts förut men det finns få bättre sätt att spendera en solig våreftermiddag.

Örat Utd. – Kontra STHLM 1-0

Matchrapporten är denna vecka skriven av nytillskottet och debutförfattaren Pony.

Dimmiga dagar nu, kanske framförallt morgnarna och aftnarna. Över Farsta IP ligger dock det elektriska ljuset som ett stort fantastiskt irrbloss och gnistrar, knastrar och pulserar. Fukten fungerar nästan som en katalysator; elljuset verkar nästan intensifieras när den kallnande markens kondens kolliderar med ljusvågorna. Ett möte.

Vi tar oss närmare; nere längs planens långsida står elva eldsjälar och väntar. De väntar på att få dra in den råkalla luften i lungorna, ta några stapplande första steg, låta stämbanden vibrera när ett rop till en lagkamrat hittar sin väg upp ur lungornas djup. Ropet är förvirrat, knappt mer än en flämtning. Har matchen börjat? Ja, Örat Utd. har inlett matchen likt ett yrväder, denna septemberafton. Som en liten självständig organism springer bollen fram där nere på gruset; den rör sig mellan spelarna i lila och verkar ha hittat sin rytm. Plötsligt får ändå en kontraitisk fot, efter en ansträngning, ut yttersta stortåspetsen i bollens färdväg och resultatet blir Örats första hörna. Nu börjar de rödvita titta oroligt på varandra och en kollektivistisk tanke tänds så sakta i deras hjärnor; det här har vi upplevt förut, överrumplingstaktiken, ja, ja, den känner vi till. Men Kontra STHLM är lik förbannat svårväckt ur sin domaren-blåser-i-sin-pipa-men-jag-fattar-ändå-inte-att-matchen-är-igång-dröm. Spelarna tittar ut mot sidlinjen men ser på den plats där den store ledaren vanligtvis står, en tom plats. Ikväll måste de klara sig utan hans entusiasmerande tillrop, hans analytiska blick och förtroendeingivande pondus.

Dock börjar den gamla björnen fatta galoppen och Lagmaskinen Kontra knarrar igång med ett gnisslande, väsande, stånkande ljud. För det här ska visa sig bli två halvlekar då Kontra visar att de hittat tillbaka till den väg, som de i våras beträdde med solsken i blick och fotbollsskorna stadigt i gruset. Det handlar om Kollektivet Kontra.

Ropen ljuder nu med självsäker klang mellan Kontraspelarna; byt kant! Akta rygg! Följ med! Passa hem! Och ja, den lilla illern till boll vill även ligga vid rödvita fötter, låta sig ledas upp längs ena kanten, passas in i mitten och skjutas i riktning, om inte mot målet så i alla fall ganska nära. De elvas tjugotvå ögon lyser nu med en nytänd gnista, de minns hur fotboll kan spelas och hur fotboll bör spelas. Det handlar om att ha roligt i grupp.

Och det är något som Örat plötsligt får uppleva i något mer intensifierad grad ty på en fast situation uppstår ett läge då en av de lila befinner sig fri framför Kontras burväktare. Han tar några steg framåt med bollen vid fötterna samtidigt som burväktaren tornar upp sig med fullt utvecklad kropp framför honom. Han tittar upp. Lätt touch. Illern slinker under vaktens högra ben. Och fakta är: 1-0 till Örat.

Nu utbyts återigen oroliga blickar i Kontralägret. Ska genomklappningen komma nu? Ska den glädje som alldeles nyss lyste som tomtebloss i de rödvita ögonen bytas ut mot ilska, frustration och uppgivenhet? Svaret blir nej. Kontra bjuder istället upp till dans. I situation efter situation går Kontraspelarna in med kropp och själ och visar en vilja men till lika stor del ett fotbollstekniskt kunnande. Ett kunnande som tar sig uttryck i väggspel, spel på ett tillslag och återvinnande av förlorade bollar. Burväktaren blir till en Reuterswärdsk omöjlig figur då han stoppar bollen, som inte är en iller utan en störtdykande svala, med en enhandsräddning i sista sekunden. Det skjuts plötsligt, flera gånger om, och det är mycket nära att bollen stöts in vid Örat-målvaktens bortre stolpe. Första halvlekens timglassand rinner slutligen ut och den gules signal ljuder över grusmattan.

Nu kan matcher delas in i halvlekar, femminutersperioder, enstaka anfall och till och med i en kort tvåsekunderssekvens. Men den här texten vill fokusera på helhetsbilden, på matchen som en enda händelse. Och symptomatiskt för den var glädjen, som aldrig lämnade Kontraspelarnas sinnen, kämpaandan och stoltheten. Visst kan vi prata om lägen i andra halvlek då Kontra kanske skulle ha petat in kvitteringen och visst, det var på örat att vi lyckades. Men i slutändan kunde vi alla, lila-, gul- eller rödvitklädda, gå hem och lyckligt smutta lite ur höganäskruset.

Kontra STHLM – LV United 1 – 3

Stämningen var god innan matchen. Efter förra veckan hade vikten av att finna sitt Happy place understrukits vid varje träningstillfälle. Och det hade gett resultat. Kontra visade stort fokus men tillät sig ändå att spexa och skratta under uppvärmningen. Inte heller denna gång var coach Andersson närvarande men laget tog sitt ansvar och pratade bl.a. om att pressa högt, spela som ett lag, prata, ta skottet och framför allt ha kul.

I matchens inledning lät Kontra LV-spelarna känna lite på bollen. De fick däremot aldrig några farliga lägen för Kontra höll ihop bra bakåt och neutraliserade motståndarna. Kontra pratade mycket och bevisade återigen att det är nyckeln till både framgång och framspel. Resultatet av detta var några riktigt vackra varianter där bollen lades ut på yttern som ofta gjorde en lätt passning in på mitt-mitten som kunde spela vidare eller tillbaka på yttern som sökt ny position. Vi kunde därmed komma till några avslut som väl inte var så giftiga men mycket bättre än att tappa bollen till LV.

Det blev aldrig några jättechanser åt endera hållet och därför var det bara logiskt att det stod 0-0 i halvtidsvilan.

Det enda riktiga orosmolnet var att Kontra bara mönstrade två avbytare, vilket inte är optimalt för oss. Skulle vi orka hålla uppe kvaliteten? Svaret kom snabbt när LV visade prov på målsinne. 0-1 kom i en två mot en-situation där målvaktsvikarien Pony avvaktade för att täcka bollhållarens passningsalternativ. Passen kom aldrig men däremot ett riktigt praktskott som letade sig in i mål.

0-2 kom tätt inpå i en liknande situation. Två anfallare mot en försvarare som agerade efter bästa förmåga, med tanke på omständigheterna. Däremot drog LV det längsta stråt även i denna situation.

0-3 var inte helt okej. I en situation där undertecknad fått bort bollen fullföljde LV:s något rultiga anfallare sin löpning och gav mig en kyss på knät som helt fick mig ur balans och gjorde mig oförmögen att ingripa när bollen plockades upp och skickades in i mål igen. Domaren fick höra ett och annat men var orubblig i sitt beslut. Jag hade tydligen gått in lika hårt.

Men nu hände något konstigt. I alla liknande lägen historiskt sett har Kontra gett upp. Men det var inte ett alternativ igår. Istället fortsatte Kontra spela högt och hamra på. Erik visade stryktålighet som Rocky Balboa när han drev upp bollen på kanten. Ivrigt uppvaktad av en LV-spelare fälldes han inte en, inte två men tre gånger innan han fick frispark. Och detta utan att tappa bollen. Kontra agerade helt rätt på den fasta situationen; tät markering på målvakten och rörigt i straffområdet. Tack vare detta kunde ångloket Ternow plocka upp returen på det pressade skottet och trycka in bollen. Matchtavlan visade 1-3 och drygt fem minuter kvar av matchen. Trots två mål kändes matchen öppen igen och Kontra fortsatte således att kämpa på.

Det var hårt på planen igår. I kamp om bollen på vår planhalva hamnade Ternow i spotlighten igen då hans arm träffade en LV-spelare i fejset. Detta ledde till en hämndaktion i påföljande anfall som gav Kontra en ny frispark som tyvärr inte gav något mål. Efter detta blåste domaren av matchen.

Kontra föll alltså igår men gick av planen med rak rygg. Vi kämpade på och hjälpte varandra, vilket är värt rikligt med beröm. Jag skulle inte kunna lyfta fram någon enskild spelare även om jag ville för igår visade varenda spelare vad Kontra står för. Det har sällan varit så kul att förlora.

Loffes lärjungar – Kontra STHLM 4 – 0

Face summerar Kontras insats

Det finns egentligen inget att säga om den här matchen som inte redan sagts förut. Ännu en gång fick publiken ett prov på hur uselt spel ska se ut. Redan från start var det tydligt att Loffes var snabbare, starkare, mer tekniska och spelade som ett lag. Kontra svarade med att tveka i dueller, slarva i överlämningar och prata alldeles för lite.

När loffespelarna anföll rörde de ordentligt på sig, vilket var ett effektivt vapen mot Kontras zonförsvar. Kommunikation är det enda som kan råda bot på detta men det funkade inte tillräckligt bra den här gången. Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Kontra gömde sig gärna bakom motståndarna istället för att ge varandra det enkla alternativet. Resultatet blev att vi oftast tappade boll en bit upp i plan och fick försöka ställa om.

I en situation i Kontras straffområde visade en loffespelare upp stor skådespelarkonst när han fick sig en kyss, stapplade lite, rätade upp sig och sedan föll. En högst suspekt insats, enligt mig, som oavsett detta gav Loffes en straffspark. Men med en skolboksräddning sög Ståhl in bollen i sin trygga famn.

Om jag inte tar fel så var det i Kontras påföljande anfall som en ny straff dömdes, denna gång för oss. Även detta domslut var enligt uppgift lite suspekt och nog mest en kompensation. K.G., lagkaptenen med gummibenen, har tydligen inte glömt hur det gick senast han la en straff och överlät ansvaret till Gazza, som ju ändå var den som fått straffen. Tyvärr fortlever förbannelsen och vi fick se Kontras tredje straff i rad som inte ger resultat.

Jag minns inte exakt hur det gick till men någon gång under första halvlek lyckades Loffes trycka in 1-0. Ett anmärkningsvärt pausresultat. Det borde varit mycket mer.

I andra halvlek fortsatte Loffes hamra på och hade lång sekvenser där det enda Kontra kunde göra var att försöka rensa ut bollen över kanten. Leffe tryck gav också resultat. Både tvåan och trean kom innan Kontra ryckte upp sig lite och pressade på lite högre i planen. Tyvärr ledde inte detta till mycket mer än att Loffes lyckades förnedra oss en sista gång genom att hitta en liten lucka mellan Ståhl och hans högra stolpe när det bara var några sekunder kvar.

Så slutade en av säsongens största besvikelser. Loffes lärjungar vann rättvist med det känns ändå jävligt bittert att Kontra inte försökte spela efter matchens förutsättningar. Vi nyttjade inte alls att Loffes inte hade några avbytare, vi tryckte inte på dom tillräckligt och framförallt kommunicerade vi inte nog bra med varandra trots att vi vet att det gör oss bättre.

Men nu känns det som om vi klarat av vår obligatoriska svacka. Nu är det bara vinst som gäller framöver!

Just det. Olle låter hälsa att han förutom att missa straffen gjorde två assist. Det ger åtminstone mig förhoppningar om framtida succéer för Kontras guldgosse.

Ingen målgörare. Det blev ju 0-0.

Ibland kommer man till planen och känner att det är något som saknas. Man har inte den där gnistan. Det här var inte en av de dagarna. Nej, idag var laget så taggat att det slog gnistor. Jonas, t.ex. var så laddad att han tog ut ryggen i uppvärmningen och fick stå över. Göbb hade vänt sig i graven om han hade någon. Coach Face och ass. coach Andersson fortsätter visa gott ledarskap då de har spionerat på motståndarna och kunde dessutom idag visa upp en ny strategi för hörnor. En strategi som omsattes i praktiken ett flertal tillfällen under matchen.

Inledningsvis visar Kontra prov på den gamla kämpaviljan. Men det är ju för tyst! Och sneglar vi inte framåt lite väl mycket? Jo, så är det till en början. Men det ordnar snart upp sig. Helt plötsligt börjar vi ta den enkla passningen hemåt och söker position. Anfallen består inte enbart av snabbhet utan samspel framåt som engagerar stora delar av truppen. Det är en fröjd att beskåda. Och att vara del av. Det skapas ytor, inte minst på högerkanten, då Örat, som inte har några avbytare, inriktar sig på att ställa upp den ökända köttmuren. Kanske är det därför vi har så svårt att komma till skott? Några avslut blir det visserligen men inget slinker in i kassen.

Andra halvlek sker det som alltid sker. Vi är lite trötta och det gör att vi kniper käft och satsar på kontringar. Rakt fram ska vi. Och tyvärr inte med en första- och en andravåg. Nej, vi kommer med en ganska platt anfallslinje utan djup. Till en början i alla fall. Sedan hittar vi rätt igen och då kommer spelet tillbaka med lite mer möjligheter att passa hemåt och byta kant. Matchen fortsätter i det tecknet. Spelet böljar fram och tillbaka. Ibland har vi tryck, ibland Örat, som bland annat fick till en stolpträff. Men inget av lagen har det som krävs för att avgöra. Så till slut ljuder visselpipan och vi kan konstatera att en ljuvlig match är slut. Att den slutar 0-0 är dock mer bitterljuvt.

1-0 Andersson (Dribbel)
1-1 ?

Det var tvunget att hända för eller senare. Kontra har hittills spelat fotboll på en astronomisk nivå och på de första matcherna inte släppt in ett enda mål. Det har varit underligt, ljuvligt och lite jobbigt. Men idag så hände det. Äntligen. Nu vet vi att vi överlever även med insläppta mål.

Motståndet idag stod LV United för. Blåklädda, välbyggda och tatuerade utgjorde de ett något hotfullt intryck. Men å andra sidan har vi trots våra slätstrukna fysiska figurer lyckats klättra till toppen av tabellen.

Pony fyllde tomrummet Ståhl lämnat efter sig i målet* och var också en av matchens förgrundsgestalter. Han skrek som en mås, sög in bollar till höger och vänster och spexade som självaste René Higuita. Pratet var bra idag och det ledde till ett ypperligt lagspel, inte minst på defensiven. Därmed inte sagt att offensiven inte imponerade. Även där visade vi prov på finurliga lösningar och riktig skärpa. Inte minst när poängkungen Dribbel snodde åt sig bollen. Han drev uppåt i planen och la en passning vars kvalitet enbart överträffades av Peters mottagning och skott som elegant seglade in bakom målvakten. 1-0 till Kontra.

Efter lite peppande snack från en välklädd coach Face inleddes andra halvlek. Det var fortsatt bra snack och kämpavilja men även denna match gjorde sig Kontra bristande flås sig påmint. Dessutom hade LV skärpt till sig och satsade hårt på att få in kvitteringen. Det lite sura humöret som anats i första halvlek blev alltmer påtagligt. Spelet förflyttades snart över till vår planhalva. Däremot förlitade vi oss inte bara på kontringar idag. Istället böljade trycket fram och tillbaka. Det började kännas som om vi hade det här. Då kom det. Säsongens första insläppta mål. Efter ett lite längre anfall kom ett skott som jag tror tog på både en och två spelare innan bollen rullade in. Efter detta kämpade Kontra vidare och hade många riktigt bra chanser. Frustrationen i motståndarlaget ökade både av detta och de två utvisningar de fick. Däremot lyckades vi inte få in bolljäveln, hur vi än försökte. Matchen slutade 1-1.

* Ståhl får själv berätta varför.

Hank’s Heaven 0 – 4 Kontra STHLM

Dribbel (Ternow) 0-1
Face (Dribbel) 0-2
Palle (Hugo) 0-3
Dribbel 0-4

Fint väder, fullt lag och fluorescerande kläder präglade dagens match. Motståndet stod Hank’s heaven för. Matchen inleddes lite trevande för Kontras spelare. Av någon outgrundlig anledning visade vi alltför stor respekt för motståndarna och lät dom styra mycket av spelet. Följden blev till stor del spel på vår planhalva och att vi mestadels satsade på kontringsmöjligheter. Sakta men säkert började dock kontraiterna ta över spelet och låta bollen rulla. Och det gav utdelning. Ett allt starkare tryck började byggas upp och i slutet av halvleken hade spelet förflyttats över till motståndarnas planhalva. Och så i slutet av halvleken gav Ternow bollen till Dribbel-Johan. Från en vinkel som inte borde tillåta mycket mer än en passning snett-inåt-bakåt valde Dribbel alternativet som ingen väntade sig och dundrade in matchens första mål.

Den andra halvleken tillhörde tveklöst Kontra. Samspelet flöt på bättre och det låg bakom både tvåan och trean. 2-0 stod Face för, assisterad av Dribbel och sin egen hand. Domaren övervägde länge om han skulle släppa detta faktum och efter en tête-a-tête med en diplomatisk Face godkändes situationen. Något senare dunkade Palle in trean, assisterad av ex-coach Hugo. Och sen gick det snabbt. Vid avspark trängde Dribbel djupt in i fiendeland och slet åt sig bollen. När Hank’s målvakt kom stormande var Dribbel kylan själv, chippade in bollen i kassen och gjorde därmed ett av Kontras snyggaste mål någonsin. Efter det gav Hank’s heaven upp totalt och utropade Kontra som segrare.